Vemod..........

Idag för fyra år sen dog mamma.

Gubben var iväg o hjälpte en kompis över dan, när brorsan ringde mig tidigt på morgonen.

"Jag ville bare säga det att morsan är död. Hon har tydligen dött i sömnen inatt.

Jag är här nu i lägenheten o vill du se henne så får du komma snart, för de ska snart hämta henne."

Först tänkte jag spontant, Jäkla A, man skojar inte om sånt!

Sen förstod jag att det nog var sant, det han sa.....

Ridå o Tablå!

Jag bara rasade ihop. Hon var ju hyfsat frisk just då. Hon kunde väl inte vara borta. Ringde mina barn, den yngsta kom hit direkt o höll mig sällskap, mellantjejen körde mig hem till mor. De ville inte att jag skulle köra själv......

Ringde gubben o sa vad som hänt, var lessen för att jag inte kunde flagga!

Den lilla detaljen fick min gråt att bryta ut. Vi hade nämnligen julbelysing i form av sladd i flaggstången, o den var fastfrusen. Det sved verkligen att inte flagga halvstång för henne. Trodde inte att jag anser det så viktigt, men det var det.

Nåväl jag kom hem, mina bröder var där, o jag fick ta farväl. Det gjorde gott att se henne, gick lite lättare att fatta då....

Hon skulle ju komma till mig i en vecka, bara några dar efter denna dan! Vi skulle ju gå på hennes kusins begravning o sen skull e hon vara här ! Hon hade ju inte sett vår gran i år! Jag har ju köpt en till julskinka, o mer lutfisk o sill.....

På samma gång som jag var ledsen så var jag så ARG!

Sån var min trettondag jul för fyra år sen. Omtumlade åkte vi hem igen, o alla måsten satt som en börda på min axel.

Sen blev jag arbetslös, vi tömde lägenheten, vi begravde mamma, jag sökte jobb; satt på arbetsförmedlingen o grät, orkade/kunde inte ens fylla i det jag skulle på datorn. Troy fick epeplepsi o en månads pendlade till Blå Stjärnan började, med mycket oro.....

Idag minns jag denna hemska tid med vemod. Troy mår bra, jag har jobb, mamma minns jag äntligen på rätt sätt, jag var SÅ arg rätt länge. Tack för alla bra år lilla mamma. Saknar dig mycket än!